Svensk seger i Junior-VM

Dam- och Junior-VM för synskadade spelades i utkanten av den mindre staden Castelnaudary i södra Frankrike 10-17 juli 2022. Mästerskapen skulle egentligen spelats 2020, men på grund av Covid-19-pandemin sköts de upp först till 2021 och sedermera även till 2022.

Från Sverige deltog undertecknad (Tage Johansson) från Uppsala i Junior-VM och Kristina Mörk från Stockholm i Dam-VM. Magnus Holm från sala följde med som coach och ledsagare. Vi landade på Toulouse flygplats söndagen 10:e juli och efter en dryg timmes bussfärd anlände vi till Ibis Styles hotell ett par kilometer utanför den franska småstaden Castelnaudary. Den kommande veckan sammanföll med en värmebölja i hela södra Europa, så det var nästan alltid strålande solsken och temperaturer över 30 grader. Kanske inte så roligt för lokalbefolkningen men hotellet var utrustat med en pol och jag som turist hade inget att invända mot det varma vädret.

I Junior-VM deltog 13 spelare och turneringen avgjordes på sju ronder. Första ronden spelades efter en kort invigningsceremoni på måndag eftermiddag. Jag spelade vit mot Axadxon Kimsanboyev från Uzbekistan. Det blev ett Sicilianskt parti där jag pressade i öppningen men förbrukade stora mängder tid. Efter ett tveksamt byte i mittspelet där jag fick torn för löpare och springare gick partiet in i ett slutspel. Jag hade ont om tid på klockan och efter ett antal drag lyckades jag förlora partiet.

En inledande förlust alltså. Inte någon riktigt bra start på en turnering. Men okej, nästa dag spelade jag på förmiddagen svart mot Bor Gradisek från Slovenien. Det blev Franskt och jag vann tidigt en bonde. Sedermera tvingades hans kung ut i centrum och vits ställning kollapsade i störta allmänhet. En liten kombination avslutade partiet till svarts favör.

Den tredje ronden spelades på tisdag eftermiddag. Här hade jag vit emot Iraida Casadevall Mainau från Spanien. Jag öppnade med e4 hon svarade med c6. Caro-Kann alltså. Men efter 2. d4 d5 3. e5 c5 4. Nf3 e6 5. c3 har det hela övergått i frammskjutningsvarianten i Franskt, fast med ett tempo extra för vit. Jag van tidigt bonden på c5 men till priset av min starka vitfältslöpare. Hon satte press på min e5-bonde och offrade en obetydlig g-bonde för att vinna den. Jag hade räknat på något sätt men tydligen räknat fel för helt plötsligt kunde hon spela springare e5-d3 med schack. Jag var tvungen att slå springaren med damen och då slog hennes dam från c7 min andra löpare på f4.

Nu stod jag alltså fortfarande bonde över men hade springarpar mot löparpar och en något passiv ställning. Efter ett antal för passiva drag från svarts sida lyckades jag dock få ordning på pjäsutvecklingen och det dröjde inte länge förrän vi båda hade ganska dåligt med tid. Då lyckades jag få tillstånd ett dambyte och helt plötsligt var det tornslutspel där vi hade varsitt torn och jag hade en fribonde på damflygeln. Jag lyckades dock välja fel variant och det är möjligt att ställningen hade blivit remi om inte Iraida hade satt bort sitt torn i tidsnöden.

På onsdag förmiddag spelades ingen rond och jag passade på att utnyttja hotellets pol och i största allmänhet koppla av och ladda upp inför nästa rond.

Rond fyra spelades alltså på onsdag eftermiddag och jag mötte Darija Staskeviciute från Litauen. Vi möttes faktiskt förra Junior-VM (2018 i Polen) också. Då var jag vit och förlorade. Nu var jag svart och var sugen på revange! Hon spelade Damgambit, och jag antog. Snart kom vi in i en variant som jag hade förberett och Darija kom väldigt passivt. Partiet var dock på intet sätt okomplicerat men efter ungefär tre timmars spel lyckades jag vinna.

Nu hade jag alltså vunnit tre partier i rad och tagit 3/4 poäng. Jag var i delad ledning med tre andra, däribland Axadxon som jag förlorade mot i första ronden. Om jag bara fortsatte att vinna skulle det här faktiskt kunna gå bra. Men nu var vi lediga på torsdagen och jag hann tänka många gånger på hur jag skulle kunna vinna eller inte vinna turneringen innan det var dags för nästa parti.

Första partiet på fredagen var mot den Polska spelaren Michal Racis. Det blev återigen Sicilianskt parti och efter ett komplicerat mittspel där jag räknade fel och missade en vinst mynnade det hela ut i ett remibetonat slutspel. Jag hade dåligt med tid och efter några drag enades vi om remi.

Inför näst sista ronden (på fredag eftermiddag) fanns en ensam ledare på 4 poäng. Tätt följd av mig och två andra spelare med 3,5 poäng. Denna ledare, fransmannen Theo Ambrosino skulle dessutom bli min motståndare i denna rond. Om jag vann mot honom skulle jag ha ett väldigt bra läge inför sista ronden.

Jag spelade svart och Theo spelade Engelskt. Jag valde en konstig och alldeles för komplicerad variant i öppningen där jag trodde att jag skulle vinna bonde, men det dröjde inte länge förrän jag insåg att jag hade räknat fel och skulle förlora pjäs. Jag fick dock två bönder i kompensation för den förlorade pjäsen och ganska bra fart på mina resterande pjäser. Vit valde att offra ytterligare två bönder för att komma till rokad och få ut sina sista pjäser. Så nu hade jag faktiskt fyra bönder i kompensation. Dessa stod dock i en lustig formation på c7, c6, b7 och b6. De resterande bönderna höll till på kungsflygeln. Jag hade alltså fyra fribönder i en klumpig kvadrat på damflygeln men låg pjäs under. En väldigt oklar ställning med andra ord.

Jag försökte aktivera mina pjäser så mycket som möjligt och helt plötsligt offrade Theo sin löpare för två av mina bönder på damflygeln. Efter ett dambyte låg jag nu två bönder över, men det var en svag dubbelbonde på b-linjen. I det torn- och springarslutspel som uppkom lyckades jag inte hålla mina extra bönder och snart var det bara tre mot tre bönder på kungsflygeln och varsitt torn. Stenremi med andra ord.

Det här innebar att jag fortfarande låg en halv poäng efter Theo som fortfarande ledde turneringen. Men det fanns ett litet hopp. I sista ronden Skulle Theo möta den indiska spelaren Aryan B Joshi, som efter en dålig start på turneringen hade gjort mycket bra ifrån sig. Jag skulle möta en annan indisk spelare: K Marimuthu. Om Aryan vann sitt parti och jag vann mitt parti skulle jag och Aryan båda sluta på 5,5 poäng. Och då skulle jag troligtvis ha bättre kvalitetspoäng.

Den sjunde och sista ronden spelades på lördag eftermiddag och jag spelade vit mot (som nämnts) indiern K Marimuthu. Det blev Sicilianskt för tredje gången. Jag spelade Grand-Prix varianten där vit ställer springaren på c3 och bonden på f4. Svart fick tidigt fram bonden till d4 och jag bytte min vitfältslöpare mot springaren på c6 för att dubblera svarts dubbelbönder. Sedan flyttade jag min springare till a4 för att sätta press på c5. Svart var snabb med att ställa löparen på a6 för att förhindra min rokad. Jag svarade med b3 för att gardera springaren på a4 mot eventuella schackar på a5 med damen och för att förhindra c5-c4. Men då spelade svart d4-d3 och ställningen blev snabbt ganska konstig. Min springare kom till e5 för att hota c6 och svart hotade min bonde på e4 med en springare på f6. Min dam kom ut och så blev det dambyte. Efter en del förvecklingar stod jag dock bonde över i slutspelet och hade dessutom förbundna fribönder på a2 och b3. Samtidigt hade Aryan ganska snabbt vunnit sitt parti mot Theo så nu gällde det bara för mig att vinna mitt parti. Detta var dock inget jag var medveten om själv, utan jag var fullt koncentrerad på mitt eget parti.

Även om jag hade två förbundna fribönder var slutspelet inte enkelt. Vi hade varsitt par torn och jag hade springare medan min motståndare hade löpare. Jag tänkte: “Nu måste jag aktivera pjäserna så mycket som möjligt. Jag har förlorat så många vunna ställningar för att jag inte ha vetat vad jag ska göra och spelat för passivt. Så nu får inte historian upprepa sig.” Sagt och gjort, jag placerade alla mina pjäser så aktivt det bara gick. Kungen stod till exempel på d4 och springaren på c5. Sedan började jag försöka trycka fram fribönderna på a- och b-linjen. Men som i alla andra partier i den här turneringen hade jag tänkt alldeles för länge i början så nu hade jag till på köpet ganska ont om tid också.

Det blev tornbyte och sedan byttes även de lätta pjäserna. Så nu hade vi bara varsitt torn och en massa bönder kvar. Jag har länge hört att man bör träna på tornslutspel, men det har som så mycket annat aldrig blivit av. Och nu satt jag här med ett tornslutspel som jag måste vinna. Jag tänkte att även om jag inte vet hur jag ska vinna så måste jag se till att inget drag jag gör försämrar min ställning. “Tornet bakom fribonden” är något jag också har hört så jag försökte placera mitt torn bakom mina fribönder.

Jag vet inte hur länge vi spelade på i den här ställningen. Svart försökte få in sitt torn och plocka mina bönder på kungsflygeln. Och helt plötsligt insåg jag att jag bara kunde promenera fram med mina fribönder på femte och sjätte raden. Svarts kung kunde visserligen ta en av dem, men inte båda. Således lyckades jag vinna det sista och avgörande partiet. Och efter att alla resultaten hade matats in i lottningsprogrammet var det ingen tvekan längre, jag hade vunnit turneringen!

Personlig reflektion

Vid prisutdelningen senare på lördagskvällen sa huvuddommaren till mig (ungefär): “You must be the player with the strongest nerves.” Med det syftade han på att jag hamnade i ganska allvarlig tidsnöd i alla partier. Jag tänkte alldeles för länge i öppningen och början av mittspelet och valde ofta alldeles för komplicerade varianter. Som exempel kan vi ta mitt parti mot Theo i rond 6. Då räknade jag säkert i en halvtimme på varianten i öppningen som sedermera fick mig att förlora pjäs. Istället för att tänka två minuter på ett drag som såg mycket mer naturligt ut och som hade varit mycket bättre. Dessutom räknade jag fel i många partier och slarvade bort flera vinstställningar.

Jag gjorde egentligen bara två saker någorlunda bra: (a) Jag spelade aktivt och undvek passiva ställningar och (b) jag satte inte bort mig i tidsnöden särskilt ofta. Så även om jag lyckades vinna turneringen, med minsta möjliga marginal, så var mina partier inte på något sätt perfekta utan snarare ganska kaosartade tillställningar.

Tage Johansson

Länkar